Syfilis har varit en del av mänsklighetens historia i flera årtusenden, och den upptäcktes först i antiken av den grekiske läkaren Hippokrates (460 f.Kr. – 370 f.Kr.). Han beskrev syfilis i tertiär form, som det sista stadiet av sjukdomen. Det har också funnits andra minnen av sjukdomen i senare tider av en augustinermunk, som levde på 1300-1400-talet i staden Kingston upon Hull i England. Detta var en hamnstad med en hög genomströmning av fartyg och handelsresenärer, och man tror att denna stad spelade en viktig roll i spridningen av syfilis mellan länder och kontinenter. Vissa hhistoriker menar å andra sidan att syfilis först gjorde sitt intåg hos de franska styrkorna som omringade Neapel vid 1300-talets början och italienarna kallade därför sjukdomen för den franska sjukdomen – i motsats till fransmännen som kallade syfilisen för den napolitanska sjukdom.
Historien om syfilis – ”den sociala sjukdomen”
Tillsammans med gonorré var syfilis en fruktad sjukdom som kunde drabba alla sociala skikt och kretsar. Det finns många kända och historiska personer som har smittats av syfilis genom tiderna , som den tyske filosofen Friedrich Nietche, kompositören Beethoven och krigsherren Napoleon. Ett av de första försöken att bekämpa dessa två var att slå ner på prostitution, eftersom detta var en viktig anledning till att syfilis kunde spridas så snabbt i samhället. Det var också vid den här tiden som spelfusk var utbrett, men idag har vi nätcasinon, som är mycket säkrare.
Syfilis och viktiga upptäckter
1906 introducerades för första gången en laboratoriemetod för att diagnostisera sjukdomen, baserad på utfällning av antigen-antikroppskomplex. Kallas Wassermann-testet, det var ett stort genombrott, även om det inte var helt tillförlitligt eftersom det ofta fick ett falskt positivt resultat.
Det var först 1913 som ett tillförlitligt sätt att diagnostisera syfilis erhölls, när en japansk forskare kunde upptäcka spiroketen Treponema pallidium i hjärnan hos en patient med tertiär syfilis, som hade utvecklats till neurosyfilis med progressiv förlamning. Syfilisbakterien kan inte ses med vanlig ljusmikroskopi, och en speciell metod som kallas ”mörkfältsmikroskopi” måste användas för att visualisera den. Detta genombrott bevisade vad forskarna länge hade misstänkt, nämligen att syfilis hade en mikrobiologisk orsak. Genombrottet bidrog till att avsevärt minska antalet feldiagnoser och felbehandlingar, eftersom psykos, demens och andra psykiska störningar ofta orsakades av syfilis vid den tiden.
Detta test följdes av Hinton-testet, som utvecklades på 1930-talet. Detta test var mer tillförlitligt och visade färre positiva resultat än wassermann -testet. Båda dessa tester har nu ersatts av moderna och effektiva metoder, som snabbtest för syfilis.
Mellan 1932 och 1972 genomfördes en studie på svarta män med obehandlad syfilis, där omkring 400 fattiga afroamerikanska män (främst analfabeter) systematiskt undersöktes och vägrades behandling för att forskarna skulle kunna observera sjukdomens naturliga utveckling, d.v.s. sjukdom utvecklas själv utan behandling. Den oetiska behandlingen av denna patientgrupp blev därefter föremål för stor kontrovers och debatt, vilket resulterade i nya etiska riktlinjer för genomförandet av kliniska studier.
Syfilis och behandling genom tiderna
Syfilis ansågs omöjligt att behandla tidigare och flera medel har använts. Den spanske prästen Fransisco Delicado beskrev 1525 att guaiacum (en typ av harts) användes vid behandling mot syfilis. En annan välanvänd metod var kvicksilver, vilket gav upphov till frasen ”en natt i Venus armar leder till ett liv med Merkurius” (från romartiden har planeten Merkurius och kvicksilver samma symbol, medan Venus var den romerska gudinnan av kärlek). Kvicksilvret intogs oralt, intravenöst eller genom att gnida det på huden. En annan metod var att ”bota” den smittade genom att lägga den i en stängd låda fylld med kvicksilvergas, så att bara huvudet stack ut. Det finns faktiskt referenser till kvicksilver så långt tillbaka som 1025. där den beskrivs av den persiske läkaren Ibn Sina. Det är också känt att Giorgio Sommariva använde kvicksilver mot syfilis 1496.
Det första antibiotikumet för att behandla syfilis innehöll arsenik och kallades Salvarasan. Detta läkemedel utvecklades 1908 av Sahachiro Hata när han arbetade i nobelpristagaren Paul Ehrlichs laboratorium (känd för upptäckter inom kemoterapi). Salvarasan modifierades senare till Neosalvarasan, men inget av läkemedlen var särskilt effektivt i det tertiära stadiet av syfilis. Alla dessa behandlingsformer fasades så småningom ut genom upptäckten av penicillinet och den omfattande produktionen av det under andra världskriget.
