HIV är en mycket allvarlig sjukdom där immunförsvaret gradvis försvagas med tiden, så att den smittade blir sårbar för sjukdomar som annars inte är farliga för friska människor. Det är mycket viktigt att infektion upptäcks i tid så att allvarliga komplikationer av avancerad hiv kan förebyggas , men för många orsakar en infektion med viruset inga som helst symtom. Det är därför viktigt att du gör ett test om du ägnar dig åt riskfyllda aktiviteter i en grupp där hiv förekommer ofta, eller om du misstänker att du kan ha blivit smittad.
Antikroppar utgör grunden för all HIV-diagnostik
Kroppen kommer att bilda antikroppar mot alla mikroorganismer som har potential att orsaka sjukdom, även om smittämnet vanligtvis är relativt ofarligt. Dessa molekyler ligger till grund för diagnostik och testning av många infektionssjukdomar, och de kommer att kunna upptäckas i blodet 3 – 4 veckor efter att man har smittats med hiv. Ett positivt resultat kommer i detta sammanhang att innebära påvisbara mängder HIV-antikropp i blodet, och därmed vara ett uttryck för infektion, medan ett negativt resultat blir goda nyheter för testpersonen. Det tar dock lite tid innan nivåerna av antikroppar i blodet är tillräckligt höga för att de ska kunna upptäckas med 100 procents säkerhet och man riskerar ett så kallat ”falskt negativt testresultat” om man testar sig för tidigt. En viktig regel att komma ihåg är att testerna, oavsett om de görs på sjukhus eller läkarmottagning, kommer att vara 80 procent korrekta efter tre veckor och 100 procent korrekta efter tre månader. Perioden mellan infektionstillfället och tills det har gått tre månader kallas ”fönstret”, och under denna period riskerar du alltid ett falskt negativt resultat . Det är också under denna period man smittar, så att skadepotentialen samhällsmässigt är störst under denna tid. Under denna tid måste du testa dig själv regelbundet med ett snabbtest för hiv, samt öva säker sex med kondom.
Hur utförs ett HIV-test?
Tillvägagångssätten bakom ett hiv-test beror på om du tar provet hemma eller på sjukhuset, men det börjar i princip alltid med testpersonens blod. Detta kan tas med ett blodprov från armen (sjukhuset), eller genom ett litet stick i fingret som vid ett HIV-test. På sjukhuset kommer provmaterialet att skickas till laboratoriet för vidare analys i form av ELISA och Western Blot. ELISA fungerar genom att upptäcka antikroppar mot hiv i blodet, på samma sätt som ett snabbtest för hiv, men skillnaden är att det kan säga något om hur aggressiv infektionen är. Western-Blot upptäcker proteiner och strukturella komponenter mot hiv i blodet, men det är dyrare och tar längre tid att utföra, så det passar inte för vanliga människor som vill testa sig regelbundet. Istället lämpar det sig ganska bra för spädbarn som föds till mödrar med hiv, eftersom nyfödda får sin mammas antikroppar från bröstmjölk genom amning. Det betyder att spädbarn till mödrar med hiv alltid kommer att få ett positivt resultat på ett hiv-test om man gör ett snabbtest eller ELISA, men Westernblotten, som upptäcker virusproteiner, kommer däremot att vara mycket väl lämpad för detta ändamål. .
