Framsteg i behandlingen av HIV
Stora framsteg har gjorts i behandlingen av HIV sedan sjukdomsepidemin debuterade i början av 1980-talet. På den tiden levde patienter vanligtvis inte mer än några år efter att ha blivit smittade. Idag har dock utvecklingen av moderna HIV-läkemedel gjort det möjligt för individer att leva långa och friska liv med få symtom på HIV. Trots detta är det viktigt att förstå att dessa mediciner inte botar sjukdomen, då viruset förblir i kroppen och fortfarande kan smitta andra genom oskyddat sex och blodinfektion.
Typer av antivirala läkemedel
Det finns för närvarande fyra huvudkategorier av antivirala läkemedel som används i kombination med varandra under behandlingen av HIV:
- Omvänt transkriptashämmare
- Proteashämmare
- Integrashämmare
- Fusionshämmare
Läkemedel som används vid behandling av HIV
Dessa läkemedel angriper HIV-viruset på olika sätt och i olika stadier av sjukdomen. Gemensamt för dem är att de hämmar virusets förmåga att reproducera sig. Genom att minska virusnivån och virusaktiviteten kan dessa läkemedel bromsa sjukdomens utveckling hos patienten.
Omvänt transkriptashämmare
Denna läkemedelsgrupp verkar genom att stoppa transkriptionsprocessen av RNA till DNA. HIV använder enzymet omvänt transkriptas för att skapa kopior av sitt genetiska material. Moderna behandlingsmetoder stoppar denna process genom att hämma enzymet omvänt transkriptas, antingen direkt med icke-nukleosid omvänt transkriptashämmare (NNRTI) eller med nukleosidanaloger, som fungerar som falska byggstenar.
Proteashämmare
Proteashämmarna blockerar enzymet proteas inuti de HIV-infekterade cellerna. Detta enzym är avgörande för att skära långa kedjor av HIV-proteiner till mindre, funktionella proteiner. Genom att stoppa detta enzym förhindrar man bildandet av nya viruspartiklar.
Integrashämmare
Integrashämmare verkar genom att blockera enzymet integras, vilket HIV-viruset använder för att integrera sitt DNA i värdcellens genetiska material. Denna process är avgörande för sjukdomens spridning, och genom att hämma detta enzym kan integrashämmare förhindra att viruset sprids till andra celler i immunsystemet.
CCR5-hämmare
Dessa läkemedel blockerar specifika receptorer på de vita blodkropparnas cellmembran, kända som CCR5. Dessa receptorer är viktiga för immunsystemets funktion och fungerar som en ingångspunkt för HIV-viruset. Genom att blockera CCR5-receptorerna kan dessa läkemedel förhindra att viruset kommer in i målcellen.
Moderna behandlingsstrategier för HIV
Den moderna behandlingen av HIV involverar ofta en kombination av olika läkemedelsgrupper. Detta för att förhindra att viruset utvecklar resistens. HIV förändrar ständigt sitt genetiska material, vilket kan leda till resistenta virusversioner. Genom att använda läkemedel med olika angreppspunkter kan man stoppa uppkomsten och spridningen av resistenta virusstammar. Denna strategi kallas ”HAART” (Highly Active Anti-Retroviral Therapy) eller trippelterapi, som vanligtvis inkluderar två nukleosidanaloger och en proteashämmare. Behandlingen anpassas efter mängden virus i blodet och nivån av CD4 +-lymfocyter, där en låg virusnivå och adekvata nivåer av vita blodkroppar är tecken på ett fungerande immunförsvar.
Vanliga biverkningar av HIV-behandling
Det är vanligt att patienter som får behandling för HIV upplever biverkningar, vilka vanligtvis avtar över tid. Biverkningsprofilen varierar mellan patienter, men vanliga besvär inkluderar:
- Huvudvärk
- Sömnproblem
- Buksmärtor
- Allmän känsla av obehag
- Dålig aptit
- Diarre
- Humörsvängningar
- Viktökning
- Diabetes
- Metaboliskt syndrom
Det är inte ovanligt att läkaren och patienten provar olika läkemedelskombinationer innan de hittar en som ger önskat resultat med minst biverkningar. Livsstilsfaktorer, såsom fysisk aktivitet, rökavvänjning, bra kostvanor och viktminskning, kan också påverka hur patienten reagerar på behandlingen. För mer information om biverkningar och behandlingar, se denna resurs och Folkhälsomyndigheten.